Muslimer som älskar fred – finns de?

Varför är det så svårt att förstå?

Alla hyggliga och normala människor vill ha fred. Alla vill leva tillsammans i lugn och harmoni. Vanliga människor har inget emot att leva och låta leva.

Ändå frodas extremismen. I alla läger finns fanatiker som ser världen i svart-vitt och tror att människor kan delas in i ”goda” och onda”.

Det läskiga är att man kan vara fanatiker utan att veta om det själv. Tänk till exempel på alla sverigedemokrater som tror att de är motståndare till fanatism, eftersom de inte vill ha fler muslimer i Sverige. De är också fanatiker.

Min fru brast i gråt när vi såg krigsscenerna i filmen Pearl Harbour. Hon grät därför att hon tänkte på de civila i Gaza, män, kvinnor och barn, som i samma stund dödades som i filmen. Själv tyckte jag att actionscenerna var coola. 

Varför kan vi inte bara krama varandra? Jag vet att jag låter som ett åttaårigt barn när jag frågar så, men i det fallet kanske åttaåriga barn är klokare än de vuxna.

När ska vi förstå att aggression inte löser några problem. Att även de mest oförsonliga fiender en gång måste tala med varandra, därför att alternativet – att man lyckas utplåna sin motpart – är betydligt värre. 

 ”Jag älskar Sverige”, säger svartskallarna, muselmanerna, zigenarna och andra flyktingar som har kommit hit för att finna en fristad. Förstår vi att kärleken, medkänslan och ömheten brinner lika starkt i ett islamskt hjärta som i ett kristdemokratiskt.

Emot fanatism finns inga argument. Det går inte att samtala med en fanatiker. Men ingen grupp av människor är homogen. Den dag vi börjar framställa människor som är muslimer, judar eller nåt annat som en grå massa, den dagen har vårt hjärta och vår hjärna krympt ihop till russinstorlek.

—————————————————————————————————————
Läs gärna även mitt inlägg om yttrandefrihetens bittra eftersmak.
—————————————————————————————————————
Pingat på intressant.
Andra bloggar om islam och religionsfrihet.