Det blev en ganska lång bloggsemester, från den 23 juni till den 4 augusti. Men nu är jag tillbaka på banan.
Jag tänkte ägna det här inlägget åt några av de problem som Piratpartiet står inför.
Partiets största utmaning är splittringen mellan de som vill att partiet ska fortsätta att vara ett fåfrågeparti – vi kan kalla dem för ”Slashdotianer” – och de som tycker att det vore bra om partiet breddades till nya politikområden.
Christian Engström skrev en gång att partiet endast bör ägna sig åt frågor som kan tas upp på IT-nördsajten Slashdot, därav uttrycket ”Slashdotianer”. Vissa andra vill använda partiet för egna politiska syften, t.ex. för att föra en kampanj för legalisering av sexköp och narkotika. (Detta har diskuterats i en bloggpost av opassande.) Ytterligare andra vill helt enkelt ”applicera ett Piratperspektiv” på alltfler frågor.
Min uppfattning är att ju längre det är möjligt att hålla traditionella politiska frågor utanför partiet, desto bättre. Dessa frågor leder bara till splittring och till att partiets tvärpolitiska energi riskerar att mattas av. Skulle Erik Josefsson och Amelia Andersdotter kunna tänka sig att arbeta för ett parti som glidit in i den politiska fåran som ett slags ”Folkpartiet”-orginal? Jag tror inte det.
De enda frågor jag kan applådera att partiet tar ”ett bredare grepp” om, är frågor där partiet redan är profilerat. Vi kan tillföra ett allmänt teknikpositivistiskt perspektiv till politiken. Och driva frågor kring immateriella rättigheter, demokrati och medborgarrätt. (När det gäller demokrati-, öppenhets- och medborgarrättsfrågor finns ett vakuum i den svenska politiken som jag bedömer att Piratpartiet har stöd hos sina väljare för att fylla.)
Om man försöker ”applicera ett Piratperspektiv” på alltför många politiska frågor, kan man upptäcka att det finns ca 50 000 ”Piratperspektiv” inom partiet.
Dock tycker jag att det är en helt annan sak med kommunalpolitik. Om partiet väljer att ställa upp i kommunvalen, vilket utan tvekan kommer att ske, tycker jag att kommunpolitikerna ska känna sig fria att ta ställning i alla lokala frågor så länge som de ställer upp på Piratpartiets grundläggande principer. Dock menar jag inte att tokstollar är välkomna.
Somliga menar att partiet bör ha som policy att ”upphöra att finnas till när det inte längre behövs”. Det är en fin tanke att ett politiskt parti bildas för att genomföra vissa viktiga frågor, och sedan tackar för sig och packar ihop när detta är färdigt. Om inte annat visar det på en viss respekt för det etablerade politiska systemet. Idén hänger ihop med den föregående, om huruvida partiet ska vara ett fåfrågeparti eller inte.
Själv tycker jag (liksom MAB) att det är otroligt naivt att tänka sig att partiet självmant skulle besluta sig för att ”uppgiften är fullbordad”. Dels kommer Internetfrihetsfrågor att finnas på agendan under årtionden framöver, dels är det inte så den mänskliga naturen fungerar. När en sten väl satts i rullning fortsätter den att rulla. Utvecklingen får sin egen dynamik. Det är inte troligt att tiotusentals människor, och ett ungdomsförbund som får miljoner i statsstöd, helt plötsligt kommer att ”tacka för sig”. Beskyll mig gärna för att vara determinist, men jag tror att partiet kommer att hänga kvar så länge som det överhuvudtaget förmår – oavsett utvecklingen av Internetfrihetsfrågor. Med den utgångspunkten är det bara att vänta sig att partiets politik kommer att breddas till nya politikområden, men jag föredrar att hålla emot så länge som möjligt.
Piratpartiet attraherar tyvärr en del konspirationsteoretiker, skäggmurvlar, rättshaverister och andra sorters troll. Christopher Kullenberg har rentav i Dagens Nyheter konstaterat att detta kan vara ett problem för partiet. Kullenberg är en klok man och hans åsikter är värda att ta på allvar. När man läser resonemangen i vissa forumtrådar eller kommentarstrådar får man känslan av att somliga Piratpartister inte har riktigt alla kondensatorer i funktion, om ni förstår vad jag menar. Jag hoppas att detta inte kommer att åsamka partiet alltför stor skada. (Vad jag tycker om konspirationsteorier kan man läsa här, men läs även HAX.)
Jag vill komma med en uppmaning eller ett tips. Om ni råkar på ett sådant troll, mata det inte. En förutsättning för att kunna föra en spirituell och intellektuell debatt är en viss verklighetsanknytning, vilket trollen saknar. Förhoppningsvis kommer trollen att bete sig som småbarn – om de inte får uppmärksamhet är det inte så kul för dem att bråka.
Partiet saknar en ordentlig intern demokratisk struktur. Detta är till stor del en barnsjukdom orsakad av växtvärk, men det beror även på partiledningens misstro gentemot traditionella organisationsformer – eller en övertro på den nya tekniken som demokratiskt substitut.
Det finns väl utarbetade strategier för hur partiet ska agera gentemot ”externa” faktorer (maximera inflytandet via vågmästarställning, skicka ut snabba pressmeddelanden, använda bloggar för att ge vår version av händelser, organisera arbetet med att få ut valsedlar, ordna demonstrationer osv.). Men det saknas genomtänkta och skriftliga styrdokument för hur det interna arbetet ska skötas. Ungdomsförbundet har ett formaliserat arbetssätt, men moderpartiet saknar detta. Denna brist leder till ett växande internt missnöje och befogad kritik. Paradexemplet är naturligtvis att Falkvinge själv var med och bestämde om sin lön.
Falkvinge har hävdat att om Piratpartiet använder traditionella metoder kommer vi att få ”samma nackdelar” (exempelvis byråkrati och tröghet) som de gamla partierna ”utan att få några av fördelarna”. Därför vill han t.ex. prompt ha årsmötena på vårt forum, trots att detta nästan ledde till en katastrof senast. Detta är svammel. Om vi använder traditionella metoder kommer vi att få samma nackdelar och fördelar som de traditionella partierna. Därtill kan vi använda den nya tekniken som ett komplement, för att få extra fördelar. Som det är nu går vi miste om de traditionella metodernas fördelar.
I detta tillfälle måste jag även passa på att skriva om ”trepiratsregeln”. Det är en bra regel som skapar dynamik i partiet och framförallt uppmuntrar till initiativ. Men det finns ett stort problem om partiledningen tror att de själva omfattas av trepiratsregeln i alla sammanhang. I vissa frågor, t.ex. när det gäller att skicka ut pressmeddelanden, kan de luta sig mot denna regel. Men partiledningen har en maktställning som kräver att de förankrar vissa av sina beslut bättre (mer demokratiskt) inom partiet.
Exempel: Ifall jag och två av mina piratpolare bestämmer oss för att vi vill använda guldpiratspengarna till att anställa en viss person som partisekreterare, kan vi inte göra det eftersom vi inte har tillgång till guldpiratpengarna. Men partiledningen har en helt annan exekutiv maktställning. De har förmåga och potential att genomföra beslut som påverkar hela partiet på ett grundläggande sätt. Och då räcker inte trepiratsregeln till.
Detta var några få (eller ganska många) av mina tankar. Lämna gärna kommentarer.
Pingat på Intressant.
Publicerat av infallsvinkel 
